Vårt hem
Det är lite svårt att ställa om och känna sig hemma här. Det känns liksom som om vi bor på hotell med ovanligt stor packning. I gamla lägenheten bodde jag hela mitt vuxna liv, sen jag var sjutton år och träffade S. Varje kvadratcentimeter har en egen historia och varje golvplanka knakar på sitt eget lilla vis. Badrumsgolvet som jag satt på när jag fick ett + på teststickan, vardagsrumsgolvet som jag låg och kved på när förlossningen hade startat. Fönsterbrädan i Theos rum som var tillräckligt djup för att sitta ihopkrupen på och se ut över gatans myller, burspråket där man kunde sola på eftermiddagen soliga dagar. Duschen som var perfekt att sitta i och djupandas, soffan som aldrig riktigt ville stå rakt. Den avlånga planlösningen där S brukande jaga mig när vi var nykära som sedermera gav gott om utrymme för Theo att ruscha med gåstolen. Ringklockan som skrämde slag på vem som helst när det ringde, ytterdörren som fick smällas igen med full kraft efter det att S "ljudisolerat" den, trapphuset med sin speciella lukt från théaffären vägg i vägg... Jag får nästan lite panik när jag tänker på att vi aldrig mer kommer dit, att vårt hem inte längre finns.
Men trots detta ångrar jag inte att vi flyttade, det är så skönt att slippa city, att kunna gå ut med vagnen utan att trängas, att få andas frisk luft och att få lyssna på tystnaden.
