viljabligravid

Jag tror att en av anledningarna till att jag har känt mig lite nere på senaste är det här med amningen. Amningen är mycket jobbigare och mer krävande än vad jag någonsin hade kunnat tro. Jag ammar HELA tiden och känner mig väldigt låst. Jag kommer ingenstans innan det är matdags och det blir lite frustrerande i längden. Om jag tar med mig Theo ut i vagnen vaknar han så fort vagnen står still och vill genast äta och om jag lämnar honom hemma hos pappa tar det 20 minuter innan han inser att jag är borta och blir helt hysterisk. Visserligen tar han inte skada av att gasta en liten stund, men jag får banne mig hjärnblödning av att springa hem och höra det mest desperata vrålet man kan tänka sig redan i trapphuset. Det är så jobbigt att jag hellre inte går ut alls.

Jag visste att det skulle vara så här i början, men nu har det ju trots allt gått sju veckor, jag tycker att det borde ha lugnat sig lite. Igår ammade jag honom non-stop mellan 17.00 och 02.00! Då kan det ju inte bara ha med hunger att göra, utan det måste ju lika mycket handla om behov av närhet (vilket vi naturligtvis vill ge honom hur mycket som helst av men gärna i andra former än bara tutte).

Att pumpa ut så att pappa kan ge på flaska vore ju ett alternativ, men enligt min BVC-sköterska finns det en risk att barnet sedan ratar bröstet då det är mycket enklare att äta från flaska. Någon som har erfarenhet från detta? Dessutom undrar jag om han verkligen kommer vilja ta flaska då han är så tuttig av sig? Till saken hör även att jag är så slö att jag inte har orkat sätta mig in i "giftiga-nappflaskor-debatten", vilka som är okej och vilka som inte är det. Varför ska allt vara ett sådant projekt?

Jag ska verkligen ta tag i det här nästa vecka, jag måste komma ut lite i lugn och ro. Jag längtar något otroligt efter att ta DN och sätta mig själv på ett café (latte och scones!) och bara njuta!  

Jag har sådan konstig ångest, jag vet inte över vad eller varför.
Jag kan inte sova fastän det är vad jag verkligen behöver just nu.
Jag blir galen.

Jag blödde i två veckor efter förlossningen och hade avslag i cirka fyra.

Nu har det gått drygt 5 veckor och jag har börjat blöda lite igen. Är det normalt att avslaget håller på så eller kan det vara möjligt att det är mensen som redan är tillbaka?!!

Efter att ha följt diverse barnlöshets-gravid-mammabloggar de senaste åren kan jag konstatera att det inte verkar vara allt för ovanligt med relationsproblem i anslutning till barnets födelse, speciellt bland de par som "kämpat" lite extra. Vet inte vad det beror på, kanske är det något slags antiklimax efter allt som varit, att det man kämpat så länge och ihärdigt för helt plötsligt bara finns där? På ett konstigt och svårdefinierat sätt känns det lite "tomt" när kampen äntligen är vunnen. Man har liksom förlikat sig med offerrollen som ofrivilligt barnlös och problemtyngd. En identitet som tidigare mycket handlade om Äl-tester, grav.-tester, hormoner, utredningar, grav.tecken, BIM, bitterhet och ändlösa gråtattacker vid mens måste omdefinieras till en ny identitet, som lycklig mamma till ett litet barn som äntligen har kommit. Det är svårt att hitta sig själv igen efter allt som varit, jag kommer knappt ihåg vad jag sysslade med innan jag hamnade i hela skaffabarncirkusen. Vem var jag innan, vem var jag då och vem är jag nu? Visserligen finns det gott om ändamål att lägga energi på nu också, men jag är så van med att gå runt och ångest hela tiden, van att vakna med ångest, van att planera vad nästa steg är i kampen. Jag går fortfarande runt med ångest, men jag kan inte längre placera den. Kanske tar det tid att bli av med ångesten (även fast den direkta orsaken inte finns mer) när man gått runt med den så länge?

Det jag skulle komma till var i alla fall att även min relation har varit väldigt jobbig sedan T kom till världen. Jag har varit så arg och ledsen och stundtals verkligen undrat vad jag har gett mig in på. Men nu börjar det ljusna, det blir bättre och bättre för var dag. Vi börjar hitta tillbaka både till vardagen och varandra, vilket känns fruktansvärt skönt!  

Exakt hur mycket luft kan det få plats i en liten människa på 4 kilo?

T är så poppis här hemma att han ibland inte riktigt räcker till för att tillfredställa både mig och S. Vem ska få mysa här näst och vem ska ta den underbara bajsblöjan som står till buds? Allt har gått så förvånansvärt bra både med graviditet, förlossning och första tiden här hemma att vi redan nu börjar sukta efter... en till. Eller två till... Vi sitter ibland om kvällarna och fantiserar om syskon till lilla T samtidigt som vi sitter som två tårögda fånskallar och ser på vår son. Men ärligt talat, helt realistiskt så förstår vi (i alla fall jag) att det inte skulle vara någon bra idé just nu. Oj, vad jobbigt det skulle vara att bli gravid redan nu (förutsatt att det skulle gå alltså). Jag har INTE glömt bort den där fruktansvärda tröttheten som totalt nockade en till golvet de första, ehh, femton veckorna. Som det känns nu skulle jag inte klara av att vara en bra mamma till T om jag samtidigt vore nygravid. Dessutom är det nog inte det lättaste att ta hand om två små samtidigt, ser ju hur vissa bekanta mer eller mindre håller på att gå under när det bara är något år emellan barnen.

En massa dravel utan poäng, jag vet inte var jag vill komma. Vi har det så bra med lilla T även om det är väldigt slitigt stundtals. Och vi ska inte börja jobba på några syskon ännu, om en fyra, fem år blir nog lagom. Men det hindrar ju en inte från att drömma och längta efter ett hus fullt av barn?! Tur att jag är en sådan där ansvarfull och klok flicka som inte funderar på att strunta i skydd och införskaffa ÄL.test för att kanske (om tur finns) "råka" bli gravid med ännu ett mirakel. Tur att jag inser att jag måste bli klar med utbildningen, gå ner i vikt, flytta  och få bättre ekonomi innan det är dags igen. Aaabsolut! *nickar duktigt*.