viljabligravid

Om jag ska utgå från senaste ultraljudet är jag nu i vecka 13+1. Jag mår fortfarande väldigt illa, men kräks inte längre. Tröttheten är överväldigande, förlamande och helt galen, om jag inte visste vad den berodde på skulle jag nog utgå från att jag var dödligt sjuk på något vis. Det enda som hjälper mot illamåendet och tröttheten är tyvärr socker i stora lass. Var tvungen att väga mig inför kub-testet förra veckan och vågen visade +5kg så nu försöker jag att inta socker med någon slags måttlighet. Förra graviditeten hade jag gått ned i vikt i vecka 14.

Theo är både en riktig busunge och gullunge just nu. Maken till påhittighet har jag aldrig sett förr! Det pillas, klättras, smakas (gärna hårstrån från golvet...) och kastas. Armarna är mycket längre än vad de ser ut och stark som en oxe är han min lilla 16-månaders. Böcker är något som står högt i kurs just nu, speciellt sådana om djur. Lego är också kul!

Jag har varit fundersam i ett par dagar. Då och då har det bubblat misstänksamt i magen, eller känts som om ett litet fiskstim har dragit förbi. Det har känts precis som det gjorde dagarna innan jag kände första riktiga sparken från Theo (i vecka 19). Men, jag är ju som sagt bara i vecka tolv (går in i tretton på tisdag). Men så igår när jag satt i FatBoyen och kollade på *host*, *harkel* Americas Next Top Model var det defnitivt NÅGON som hoppade till inne i magen, ingen tvekan alls! Sedan dess har jag känt ett par små hopp till, det känns inte som några riktiga sparkar, utan mer som om någon rycker till. Ord kan inte beskriva hur fantastiskt bra jag mår just nu, att få uppleva det här en gång till är helt overkligt!

Efter lite googlande hittade jag det här på www.niomander.se

De första fosterrörelserna brukar man känna runt halva graviditeten, runt vecka 18-22, om man är förstföderska och något tidigare om man är omföderska. En del kvinnor kan känna fosterrörelser redan i vecka 13-14 medan andra inte känner av dem förrän i vecka 26. Det är mycket individuellt och inget är rätt eller fel. Dessutom så inverkar barnets placering inne i magen, samt moderkakans placering, på när man känner av fosterrörelserna första gången.

ps. Vad har man för liv egentligen om man tycker att det är värt att lägga energi på att kommentera magbilder i stil med "du ser bara fet ut"? Sådana kommentarer hör inte hemma här, därför raderar jag dom. Skärpning! ds.

Dagarna går så himla fort att det är löjligt… Veckorna bara springer iväg och vi är redan inne i mars! Det bästa med att tiden går fort är att jag nu redan är inne i vecka tolv, helt sanslöst! Jag får ständigt påminna mig själv om att jag faktiskt är gravid, har fortfarande inte hunnit greppa det trots att jag redan varit på inskrivning och allt. Inskrivningen var kanon, jag testar en ny mvc denna gång efter besvikelsen sist (vet inte hur man länkar men den intresserade kan söka i arkivet på november 2008). Denna gång går jag hos MamaMia på Karlavägen och hittills verkar det vara super. Det var kul att få sitta en timme på inskrivningen och bara babbla på om sig själv och hur förra graviditeten och förlossningen förlöpte. Jag har verkligen insett nu vilken fantastik graviditet och förlossning jag hade sist, hoppas verkligen att jag har samma tur denna gång! Alla prover som togs visade på bra värden och på tisdag är det dags för KUB och redan i mitten av april är det dags för rutinUL. Sambon och jag är lite oense om det här med att ta reda på kön. Jag vill inte veta på förhand den här gången eftersom det vore så spännande att se efter själv när bebisen kommer upp. Sambon vill veta av ren nyfikenhet, dessutom tycker han att förlossningar är dramatiska nog och att det inte behövs några extra ”överraskningar”. Jag har en känsla av att han kommer få som han vill, finns det en möjlighet att få veta kommer jag nog inte kunna hålla mig om han trycker på.

Skulle jag gissa kön redan nu, skulle jag nog gissa på att det är en tjej. Den här graviditeten är så otroligt annorlunda jämfört med förra. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag mår rätt så mycket sämre än vad jag gjorde sist. Kräks hela förmiddagarna, absurt förlamande trött trots att jag sover mycket och jag gråter över allt och ingenting, helt vansinnigt känslosam! Dessutom är jag mycket mer sötsugen denna gång, sist var det apelsiner och filmjölk som gällde. Tror att jag skippar att väga mig denna graviditet…

Idag skulle jag ha skrivit ett glatt inlägg om hur illamåendet försvunnit och om att jag var på inskrivning i måndags. Men så började jag spy igen och har gjort så konstant sen klockan fyra imorse. Återkommer...

I tisdags var det äntligen dags för lite välbehövlig egentid. Glad i hågen (nåja, väldigt illamående på t-banan) åkte jag in mot stan. Jag skulle äta frukost på Riddarbageriet, lämna blodprov, hälsa på en vän och shoppa loss som om det inte fanns någon morgondag. Jag hann lämna blod för att sedan göra värsta jättevurpan utanför (den isiga) éntren. Folk runt om blev helt till sig så jag trodde det hade sett jätteilla ut, tills jag förstod att det syntes tydligt hur gravid jag är. Det var värsta uppslutningen runt mig den ”höggravida” kvinnan som fallit pladask på rygg, en tant ville till och med ringa efter ambulans. Jag hade fullt upp med att lugna alla andra, att jag knappt hann känna efter själv hur det gick. Tur i oturen tog jag smällen med bakhuvudet istället för magen. Jag ramlade raklång bakåt och det gick så snabbt att jag inte ens hann ta upp händerna ur fickorna. Efteråt var jag naturligtvis livrädd att jag halkat till mig ett missfall, som om oddsen inte vore tveksamma nog liksom! Jag hann alltså knappt in till stan innan det bara var att sätta sig i en taxi och åka hem igen för att känna efter hur det gick egentligen. Men, nu ett par dagar efter har jag andats ut och nog passerat den kritiska fasen. Lite (läs mycket) ont i rygg och nacke kan jag gärna ha, bara lilla ärtan inte försakats av min klumpighet!

Annars har vi mest suttit insnöade i helgen. Jag och Theo är jäkligt förkylda igen, jag tror baske mig att det är öppna förskolans fel! Jag och S har dessutom bråkat en hel del. Jag tycker faktiskt inte att det är ok att bråka med en gravid, förkyld och blåslagen kvinna…

Okej, det här tänkte jag inte skriva egentligen (men jag gör det i alla fall), känns så hysteriskt när man "bara" är i vecka 9. Hur som helst... Det syns på magen att jag är gravid, ganska rejält faktiskt. Jag vet ju att det går snabbare andra gången, men går det kanske extra snabbt när man nyligen varit gravid? Kan det till och med vara så att min kropp tror att den är tvillinggravid och därför drar igång lite extra? Vi har ju inte berättad för några andra än mina (som i INTE hans) föräldrar ännu och jag får verkligen se efter hur jag klär mig för att det inte ska synas.

Jag är fortfarande gravid och känner mig fortfarande extremt hoppfull, jag tror verkligen att det här kommer går vägen. Kanske har hoppfullheten något att göra med att jag känner mig extremt gravid. Halva dagarna hänger jag över toalettstolen och andra halvan ligger jag i soffan, förlamande trött. Men, jag tänker inte klaga, jag är så tacksam. Det enda som jag inte känner mig så nöjd över är min insats som mamma. En illamående och trött mamma är inte en bra mamma. En illamående och trött mamma orkar inte iväg till öppna förskolan klockan nio på morgonen, hon klarar inte av att byta morgonbajsblöjan och hon skrämmer livet ur sin lilla parvel när hon hulkar över toaletten som värsta alkismorsan klockan sex på morgonen. Men, men, jag gör mitt bästa och antagligen går det över snart när jag börjar närma mig veckan tolv (sist gjorde det iofs inte det men man kan ju alltid hoppas)!

-Nybadad och nykammad liten 15månaders!

Livet är bisarrt, minst sagt. Åkte med ren dödsångest iväg på VUL imorse. Det kändes som en halv evighet innan jag kom fram till Karlavägen och ytterligare en innan läkaren kom ut till väntrummet och ropade mitt namn. Väl inne ville hon veta hur jag mådde fysiskt och jag berättade att jag känner mig väldigt gravid med illamående, trötthet och lite svullen mage. Positivt tyckte hon och bad mig äntligen att sitta upp i gynstolen. In med VUL-staven och rätt så direkt syntes det. En hinnesäck, en gulsäck och ett foster med tickande hjärta! Lilla ärtan var dryga centimetern lång och allt såg bra ut. Det var helt enkelt för tidigt för att få något fostereko förra veckan. Nu blev jag beräknad till vecka 7+6.

Den uppmärksamme läsaren kanske redan här börjar ana oråd eftersom jag hade ett missfall i slutet av december.  Förvirrad läkare, ännu mer förvirrad Linda. På med byxor, trosor och genom korridoren till enhetens VUL-expert (förövrigt samma läkare som gjorde vår fertilitetsutredning -07). Upp i gynstolen igen och in med VUL-staven. ”Här har vi en fin liten pys med tickande hjärta, 12mm lång”. Tystnad. ”Och här har vi en till liten”. Jag höll bokstavligen på att ramla av stolen i ren chock. Efter mycket trixande konstaterades det dock att sistnämnda inte var vid liv, att det rörde sig om ett tidigt missfall. Jag har alltså varit gravid med tvåäggstvillingar, haft ett missfall och är nu gravid i vecka 8 med ett foster. Läkarna ville inte riktigt ge någon prognos, men eftersom kroppen inte har stött ut missfallet ännu finns det en liten risk att när det väl gör det, drar med sig det foster som lever. Det är bara att avvakta i nuläget och åka till gynakuten om jag börjar blöda. Nytt VUL om fyra (!) veckor för att se vad som händer.

Livet är bisarrt. Jag är naturligtvis superglad att det finns någon där inne som lever och jag känner mig faktiskt mer positiv än negativ till utgången, det känns som om det här nog kommer gå bra! Men den emotionella bergochdalbana jag levt i den senaste veckan har verkligen tagit knäcken på mig och att nu vänta fyra veckor till innan nästa VUL känns inte roligt. Jag börjar känna mig lite trött och förvirrad…

Jag har ångest som inte är utav denna värld. Minutrarna, timmarna, dagarna släpar sig fram. Det finns en sak som verkligen gnager och äter upp mig innefrån. När jag fick reda på att jag var gravid  var en av mina första reaktioner en rädsla för flerbörd, att få tvillingar (eller fler). Någon slags risk finns det ju alltid även om man inte har det i sin familjegenetik. Hur skulle jag klara av att ta hand om tre barn under två år?! Hur skulle det gå för Theo? Jag drömde mardrömmar varje natt om att jag fick tvillingar som tog all min tid och att en försummad Theo typ fick bo i klädkammaren (i bästa Josef Fritsl-anda), eftersom det varken fanns tid eller plats för honom. När jag åkte iväg på ultraljudet i tisdags var jag alltså rädd att det skulle vara för många bebisar i min mage och så visar det sig att det kanske inte ens finns en! Nu sitter jag här med en klump i magen och undrar om jag bli straffad eftersom jag var så otacksam i mina tankar. 

Nu är det strax dags för middag med svärmor och svägerskan. Hurra...

Det är sannerligen ingen tvekan om att min kropp är gravid i alla fall. Jag överväldigas av illamående lite när som helst på dagarna och jag är något fruktansvärt trött. Det känns som om någon har slagit en slägga i huvudet på mig och allt jag vill är att lägga mig i sängen och blunda. Men, det går ju inte. Jag måste ju fortfarande vara en glad, omhändertagande och stimulerande småbarnmamma. Det är inte lätt just nu och jag känner mig verkligen som världens sämsta mamma. Jag orkar under inga omständigheter ge mig ut i snöhelvetet och jag känner att Theo bara blir mer och mer uttråkad (och busig).

Igår hann jag googla och sortera lite utav det läkaren pratade om. Troligtvis handlar det om detta:

Ofostrig graviditet betyder att kvinnan blivit befruktad och embryot börjat utvecklas men efter några veckor tillbakabildas fostret, oftast på grund av kromosomstörningar. Kroppen tror dock att den fortfarande är gravid och sänder ut alla graviditetshormoner så att fostersäcken och moderkakan växer och kvinnan upplever alla graviditetssymptom. Oftast avslutas graviditeten tidigt men den kan fortsätta enda upp i vecka 18 då man upptäcker den ofostriga graviditeten om man gör rutinultraljudet. Det är inte så vanligt med ofostrig graviditet och dom flesta runtomkring kvinnan och mannen har aldrig hört talas om det och kan därför stå oförstående när man berättar att man mist sitt barn. Detta är inte frågan om någon form av "skengraviditet", tillståndet är INTE framkallat av att kvinnan så gärna vill vara med barn att hon tror att hon är det. En befruktning har ägt rum och kvinnan blir minst lika lurad av sin kropp som hennes omgivning, om inte mer. Från och med åttonde graviditetsveckan kan ofostrig graviditet upptäckas med hjälp av vaginalt ultraljud (vul). I dom allra flesta fall stöter kroppen ut fostersäck, hinnor mm självmant. Men om det inte sker kan man bli skrapad eller få tabletter som hjälper kroppen.

 (hämtat från osynligabarn.se)


 Jag fattar inte hur jag ska stå ut i en hel vecka innan jag (förhoppningsvis) får svar…

VUL idag.
En fostersäck,
en gulesäck,
men inget foster.

Återbesök om en vecka för att se om det var för tidigt för att kunna se någon eller om det helt enkelt inte finns någon att se. Något säger mig att det här kommer bli världens längsta vecka. Skit.