viljabligravid

Livet är bisarrt, minst sagt. Åkte med ren dödsångest iväg på VUL imorse. Det kändes som en halv evighet innan jag kom fram till Karlavägen och ytterligare en innan läkaren kom ut till väntrummet och ropade mitt namn. Väl inne ville hon veta hur jag mådde fysiskt och jag berättade att jag känner mig väldigt gravid med illamående, trötthet och lite svullen mage. Positivt tyckte hon och bad mig äntligen att sitta upp i gynstolen. In med VUL-staven och rätt så direkt syntes det. En hinnesäck, en gulsäck och ett foster med tickande hjärta! Lilla ärtan var dryga centimetern lång och allt såg bra ut. Det var helt enkelt för tidigt för att få något fostereko förra veckan. Nu blev jag beräknad till vecka 7+6.

Den uppmärksamme läsaren kanske redan här börjar ana oråd eftersom jag hade ett missfall i slutet av december.  Förvirrad läkare, ännu mer förvirrad Linda. På med byxor, trosor och genom korridoren till enhetens VUL-expert (förövrigt samma läkare som gjorde vår fertilitetsutredning -07). Upp i gynstolen igen och in med VUL-staven. ”Här har vi en fin liten pys med tickande hjärta, 12mm lång”. Tystnad. ”Och här har vi en till liten”. Jag höll bokstavligen på att ramla av stolen i ren chock. Efter mycket trixande konstaterades det dock att sistnämnda inte var vid liv, att det rörde sig om ett tidigt missfall. Jag har alltså varit gravid med tvåäggstvillingar, haft ett missfall och är nu gravid i vecka 8 med ett foster. Läkarna ville inte riktigt ge någon prognos, men eftersom kroppen inte har stött ut missfallet ännu finns det en liten risk att när det väl gör det, drar med sig det foster som lever. Det är bara att avvakta i nuläget och åka till gynakuten om jag börjar blöda. Nytt VUL om fyra (!) veckor för att se vad som händer.

Livet är bisarrt. Jag är naturligtvis superglad att det finns någon där inne som lever och jag känner mig faktiskt mer positiv än negativ till utgången, det känns som om det här nog kommer gå bra! Men den emotionella bergochdalbana jag levt i den senaste veckan har verkligen tagit knäcken på mig och att nu vänta fyra veckor till innan nästa VUL känns inte roligt. Jag börjar känna mig lite trött och förvirrad…

Jag har ångest som inte är utav denna värld. Minutrarna, timmarna, dagarna släpar sig fram. Det finns en sak som verkligen gnager och äter upp mig innefrån. När jag fick reda på att jag var gravid  var en av mina första reaktioner en rädsla för flerbörd, att få tvillingar (eller fler). Någon slags risk finns det ju alltid även om man inte har det i sin familjegenetik. Hur skulle jag klara av att ta hand om tre barn under två år?! Hur skulle det gå för Theo? Jag drömde mardrömmar varje natt om att jag fick tvillingar som tog all min tid och att en försummad Theo typ fick bo i klädkammaren (i bästa Josef Fritsl-anda), eftersom det varken fanns tid eller plats för honom. När jag åkte iväg på ultraljudet i tisdags var jag alltså rädd att det skulle vara för många bebisar i min mage och så visar det sig att det kanske inte ens finns en! Nu sitter jag här med en klump i magen och undrar om jag bli straffad eftersom jag var så otacksam i mina tankar. 

Nu är det strax dags för middag med svärmor och svägerskan. Hurra...

Det är sannerligen ingen tvekan om att min kropp är gravid i alla fall. Jag överväldigas av illamående lite när som helst på dagarna och jag är något fruktansvärt trött. Det känns som om någon har slagit en slägga i huvudet på mig och allt jag vill är att lägga mig i sängen och blunda. Men, det går ju inte. Jag måste ju fortfarande vara en glad, omhändertagande och stimulerande småbarnmamma. Det är inte lätt just nu och jag känner mig verkligen som världens sämsta mamma. Jag orkar under inga omständigheter ge mig ut i snöhelvetet och jag känner att Theo bara blir mer och mer uttråkad (och busig).

Igår hann jag googla och sortera lite utav det läkaren pratade om. Troligtvis handlar det om detta:

Ofostrig graviditet betyder att kvinnan blivit befruktad och embryot börjat utvecklas men efter några veckor tillbakabildas fostret, oftast på grund av kromosomstörningar. Kroppen tror dock att den fortfarande är gravid och sänder ut alla graviditetshormoner så att fostersäcken och moderkakan växer och kvinnan upplever alla graviditetssymptom. Oftast avslutas graviditeten tidigt men den kan fortsätta enda upp i vecka 18 då man upptäcker den ofostriga graviditeten om man gör rutinultraljudet. Det är inte så vanligt med ofostrig graviditet och dom flesta runtomkring kvinnan och mannen har aldrig hört talas om det och kan därför stå oförstående när man berättar att man mist sitt barn. Detta är inte frågan om någon form av "skengraviditet", tillståndet är INTE framkallat av att kvinnan så gärna vill vara med barn att hon tror att hon är det. En befruktning har ägt rum och kvinnan blir minst lika lurad av sin kropp som hennes omgivning, om inte mer. Från och med åttonde graviditetsveckan kan ofostrig graviditet upptäckas med hjälp av vaginalt ultraljud (vul). I dom allra flesta fall stöter kroppen ut fostersäck, hinnor mm självmant. Men om det inte sker kan man bli skrapad eller få tabletter som hjälper kroppen.

 (hämtat från osynligabarn.se)


 Jag fattar inte hur jag ska stå ut i en hel vecka innan jag (förhoppningsvis) får svar…

VUL idag.
En fostersäck,
en gulesäck,
men inget foster.

Återbesök om en vecka för att se om det var för tidigt för att kunna se någon eller om det helt enkelt inte finns någon att se. Något säger mig att det här kommer bli världens längsta vecka. Skit.

Det är verkligen kaos här hemma. Vi har haft hantverkare här hela veckan som slitit ut köket och efter mycket om och men satt in ett nytt. Spektaklet skulle ha tagit två eller tre dagar, men har nu tagit en vecka. Verktyg, bråte, smuts och disk överallt (för att inte tala om morgonpigga hantverkare som står och flåsar i köket när man kommer upp halvnaken och nyvaken på morgonen. Planen var att jag och Theo skulle tillbringa så mycket tid som möjligt utanför hemmets väggar eftersom lilla herrn tvångsmässigt måste pilla, suga, slicka på allt som kommer i hans väg med ett jordskredssammanbrott som följd om han bli hindrad. Det var planen alltså tills vi blev dunderförkylda (igen) och tvingades spendera veckan instänga här i kaoset. Summa: sjuk liten gosse som måste passas 24/7 för att behålla livhanken.

Ja, ja, ni skiter väl i vår renovering antar jag. Det var bara en liten förklaring till den bristande uppdateringen och ursäkt till att jag har varit så dålig på att svara på kommentarer (vilket jag i vanliga fall tycker är mycket viktigt). Hur som helst, TACK för alla varma kommentarer!!!

Den enda fördelen med kaosveckan har varit att jag inte har haft tid att tänka på lilla fröt ett endaste dugg. En hel vecka har hunnit passera sedan jag plussade och jag är så vitt jag vet fortfarande gravid! Det gör mig helt överväldigad nu när jag har tid att sitta ned och låta tankarna komma. Läkaren ringde aldrig i måndags så jag ringde upp 16.50 med min mest bistra ton och klargjorde att jag skulle på VUL/UL snarast. Jag fick tid på tisdag morgon. Fram tills dess hoppas jag att jag har fortsatt mycket att göra så att jag slipper alla (negativa) tankar.

ps. jag mår ganska illa på mornarna vilket jag är löjligt lycklig över. I det här läget välkomnas alla graviditetssymtom! ds.

Jag är ganska säker på att det här är en ny graviditet, men jag vågar inte vara glad riktigt än. Ringde mvc för ett tidigt ultraljud i fredags och läkaren skulle återkomma under måndagen. Nu är klockan snart två och ingen har ringt. Jag är inte förvånad. Efter förra graviditetens mödravårdserfarenheter har jag inga som helst positiva förhoppningar inför denna. Ringer ingen läkare under eftermiddagen får jag väl ringa tillbaka imorn igen. Just nu känner jag mig lite tom, vågar inte hoppas för mycket, vågar inte riktigt känna efter, vill bara få tid till ett ultraljud så att vi får se om det är någon liten parvel som bor där inne eller om ödet bara hånar mig.

Nu behöver jag era tummar!

Majoriteten av svenskarna tror tydligen att kronprinsessans första (!) barn kommer att få namnet Elisabeth eller Erik. Nu lever jag väl kanske i en ganska snedvriden verklighet eftersom jag själv har svårt att bli gravid och mest har rört mig i sådana (Internet)kretsar de senaste åren, men kunglig fertilitet är något som intresserar mig för tillfället. Det verkar som om alla tror att det är så självklart att kungligheter ska föra kronan vidare genom att föda barn. De blåblodiga verkar i sin tur aldrig ha några problem med att uppfylla den profetian, utan föder barn två, tre barn enligt mallen. Har någon någonsin hört talas om någon bruten kunglig ätt på grund av infertilitet? Kronprinsessan Viktoria är väl drygt trettio och ska först efter bröllopet börja försöka bli gravid (vilken i genomsnitt för en fertil kvinna tar sex månader). Så hennes odds kommer ju sjunka sakta men säkert. Tänk om hon som så många andra har endometrios, pcos, hormonrubbningar eller en skadad äggledare? Tänk om Westlings simmare är slöa? Tänk om de inte kan få barn? Jag har suttit och konspirerat kring detta och kommit fram till att de nog har säkerställt det där på något sätt. Hon har säkert fryst sina ägg utifall det skulle bli problem och Westling små kompisar har de säkert kollat upp för länge sedan. Hovet skulle nog aldrig riskera att prinsessan gifte sig med en infertil snubbe…

Ja, dessa viktigheter…

Jag trodde nog inte att december kunde bjuda på så mycket mer elände för vår del. Först blev Theo sjuk i Thailand, sen helvetesflygningen hem, väl hemma; magsjuka, förkylning, snöstorm, julstress och ännu mer förkylning. Sedan ett ljus i mörkret som släcktes tvärt, ett missfall avrundade den här härliga månaden.

Nu, ny månad, nytt år, nytt decennium. Nytt hopp. Välkommen 2010!

Jag är så jävla trött. Och jag är så jävla trött på att vara trött... Inatt funderade jag på att slänga in babyvakten hos S och rymma. Åka in till stan och ta in på något lyxigt hotell och bara sova. SOVA, det är det enda jag orkar bry mig om just nu och att ÄTA, äta onyttiga saker.

I ett hus bredvid oss i Thailand bor det en svensk familj som vi tidigare inte har träffat då vi inte har varit på plats samtidigt. Denna gång var vi där samtidigt och fick nöjet att hänga med deras pojke i poolen en stund. Roligare unge har jag aldrig träffat, nio år och så brutalt ärlig och rolig. Och vilken pratkvarn sen, han pratade non-stop från att man klev i tills att man klev ur, simmade man ifrån honom simmade han efter! Jag skulle kunna skriva en hel citatbok efter att ha spenderat en timme med honom, men det absolut roligaste var nog detta:


Filip 9 år: röker ni? (helt apropå)

S: nej…

Jag: röker man får man inga snygga tjejer! (jag försöker vara pedagogisk)

Filip 9 år: du röker visst! (pekar på S)

S: nej, det gör jag inte. Varför tror du det?

Filip 9 år: det syns ju på tänderna!

S: vaaa? Vad menar du?

Filip 9 år: dom är ju så gula och snea!

S: jag röker faktiskt inte… (inte helt road)

Filip nio år: jaja…

Förutom att han dissade S:s tänder dissade han ju även indirekt mig eftersom jag precis påstod att man inte får några ”snygga” tjejer om man röker. Jag skrattade så att jag höll på att drunkna medan Filip såg gravallvarlig ut.