viljabligravid

Ett obligatoriskt moment i min utbildning är att gå i egenterapi. Dels för att få en uppfattning eller bild av hur en terapi kan se ut, självterapi i studiesyfte. Men såklart är även syftet att jobba med sig själv och sitt eget, man måste lära känna och förstå sig själv innan man kan förstå och hjälpa andra människor. Jag har gjort hälften av de obligatoriska terapitimmarna och valde då att jobba med mina känslor kring barnlösheten. Nu tror jag att jag vet vad jag ska ägna den resterande hälften åt. ATT TA TAG I SAKER I TID! Jag har haft över ett år på mig att besluta mig kring hur jag vill lägga upp föräldraledigheten, därför blir jag ganska så irriterad på mig själv när jag sitter bokstavligen sista timmen halvt panikslagen för att jag inte kan bestämma mig. Det slutade med att jag inte postade någonting igår, istället fick jag åka in till institutionen idag för att lämna min ansökan då det var tvunget att vara inne idag.

Jag har bestämt mig för att vara hemma en termin till. Jag tror att det är rätt belsut även om jag inte känner mig helt tillfreds med beslutet riktigt än...

DAGENS VILL HA: perfekta huset, i perfekta kommunen, med perfekta tomten, med perfekta priset.
DAGENS KLÄDSEL: jeans, spetsblus och kofta
DAGENS SMINK: ID-puder och rouge, mascara från Loreal och lite svart eyeliner (Theo tog en lång nap vid lunch därav den avancerade sminkningen...)
DAGENS FRISYR: Hårspänne för luggen, hårklämma för resten.
DAGENS HÄNDELSE: Inställd date med Maria och Åke tyvärr, det blev en tur till Sickla istället.
DAGENS LÅT: "Tänk om jag hade en liten, liten apa, ompa, ompa, fallerallera, tänk vad folket skulle stå och gapa, ompa, ompa, fallerallera..."
DAGENS PLANER: Tänkte ju träffa Marie och Åke men det blev slapphäng hemma och shopping istället.
DAGENS SAKNAD: Beslutfattningsförmåga.
DAGENS DUMMASTE: Grinig pensionär på Nordea...
DAGENS SJUKA: Maria stackarn...
DAGENS DROG: Kaffe, kaffe, kaffe...
DAGENS ROLIGASTE: Theo som på frågan "sover du?" nynnar monotont nere i vagnen"nähä!" när jag försöker hålla honom vaken i vagnen.Eller hans ansiktuttryck när han insåg att jag drack en smothie bakom hans rygg...
DAGENS FAVORIT: Espressomaskinen och Theo såklart. 
DAGENS KÖP: Lego till Theo och mat.
DAGENS GODIS: Usch, måste jag börja tänka efter vad som har slunkit ner idag?
DAGENS HUMÖR: Trött men glad.
DAGENS ORD: Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! Theo! Neeeeeeeeeeeeeeeeeej!

Jag sover icke!

Jag har lyckats skjuta upp ett väldigt viktigt beslut till absolut sista sekund, ett beslut som måste postas om ganska exakt fyra timmar. Jag måste bestämma mig om jag ska gå tillbaka till skolan vid årsskiftet eller om jag ska vara hemma med Theo en termin till och då inte återuppta studierna förrän i september nästa år. Det handlar alltså om nästan ett års extra mammaledighet som jag inte vet vad jag vill med. Vi har hattat fram och tillbaka ganska länge om hur vi ska dela upp föräldraledigheten och det senaste beslutet vi kommit fram till var att jag skulle börja plugga i februari och att S då skulle vara föräldraledig. Eftersom jag pluggar skulle jag sedan vara ledig hela juni, juli och augusti och sedan skulle Theo börja på dagis i september nästa år. Tyvärr går det för tillfället väldigt dåligt för S:s företag så han känner inte riktigt att han har ro att vara borta så länge när läget är som det är. Dessutom har han en väldig massa semesterdagar att ta ut så han kommer kunna vara ledig mycket i vår, men då med en kortare varsel än vad han behöver ha med föräldraledighet, han kan alltså planera sin ledighet utifrån hur det ser ut i företaget för tillfället. Vi kommer då vara lediga alla tre och kan passa på att resa lite de veckor han kan vara ledig.

Men… Jag var så inställd på att gå tillbaka nu i februari och såg faktiskt fram emot det med lite skräckblandad förtjusning. Att vara föräldraledig är verkligen en ynnest och det är en tid som aldrig komma tillbaka. Theo växer så fort och det händer så mycket varje vecka, såklart att jag vill ta chansen att spendera så mycket tid som möjligt med honom när jag har möjligheten. Samtidigt längtar jag ut lite, längtar efter skolan och vuxenliv. Att få stimulera hjärnan lite och prestera lite resultat. Ibland känner jag att vardagen blir väldigt meningslös som föräldraledig, det blir så mycket rutiner och alla dagar ser ungefär likadana ut. Veckor och månader bara går utan att man hinner med och jag tappar ibland helt tidsuppfattningen.

Jag kan välja att gå till tillbaka till skolan vid årsskiftet om jag vill, det löser sig alltid med S jobb. Men jag vet inte om jag vill kasta bort chansen att få vara hemma med Theo ett extra år. Vad jag än väljer så måste jag posta blanketten innan klockan fyra idag, klockan är 12.19 nu.

Phuuu….

Så här såg jag ut för EXAKT ett år sedan (bb-väskan i bakgrunden)!
Kl 23.00 gick vattnet 11.58 dagen efter kom Theo i ett splash... 
I morgon blir Theo 1 år!

Det har verkligen hänt otroligt mycket på senaste, både bra och dåliga saker. Tiden verkligen rinner iväg och det ger mig ärligt talat lite ångest då jag är så dålig på att leva i nuet.

Det kanske viktigaste som hänt på hemmafronten är nog att jag har SLUTAT AMMA! Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva det, jag hade nog ställt in mig på att få amma lilla herrn upp till skolåldern, minst. Efter ett besök hos min endoktrinolog (hormondoktor) visade det sig att jag behövde gå upp så pass mycket i Levaxindos att det inte skulle vara bra för Theo att fortsätta dricka min mjölk. Jag bestämde mig där och då för att sluta, oavsett hur jobbigt det skulle bli. Jag har försökt sluta flera gånger tidigare, men det har bara fungerat i ett par timmar, sen har jag inte stått ut längre. Det är så svårt att neka Theo bröstet när man vet hur gärna han vill ha det och hur bra det får honom att må. När det dessutom har varit så enkelt för mig att ge honom det och när det inte har funnits något starkt skäl (förrutom friheten då) att sluta har det bara inte gått. Nu när det var för hans skull som jag behövde sluta kändes det mycket lättare att säga nej och jag kände mig ärligt talat lite lättad att jag äntligen hade ett legitimt skäl till att sluta…

Sagt och gjort, jag förberedde mig på HELVETET med stort H, jag tog för givet att han skulle bli helt vansinnig. Tji fick jag, han kunde verkligen inte ha brytt sig mindre. Han har knappt reagerat på att han har fått en flaska i munnen istället för tutten! Första morgonen såg han lite förvirrad ut innan han fattade att jag inte skulle dra upp tröjan som jag brukar när han låg startklar framför bröstet. Han tittade mellan mig och flaskan, suckade och tog själv flaskan till munnen och började suga. Jag blev nästan lite förnärmad att han inte brydde sig överhuvudtaget, varför har jag kämpat på med amningen så länge om han egentligen inte brydde sig?! Kände han att jag hade bestämt mig och att det inte var någon idé eller var han helt enkelt färdig med den biten? Tokiga unge…

Mmmamma! Its time...

Tack för alla era kloka kommentarer! Det var verkligen inte meningen att hänga ut S i inlägget nedan. Han är en underbar man och det finns skäl till att vi snart har varit tillsammans i nio år. Han sliter hårt med sitt och försörjer vår familj, liksom han alltid har gjort. Själv har jag inte tjänat ett ruttet lingon på dessa år och känner mig väldigt tacksam över att aldrig behöva oroa mig för pengar. Inlägget handlade om mig och mitt destruktiva beteende när det kommer till att be om hjälp och säga nej. Jag har alltld haft problem med det och dessvärre väldigt ofta blivit utnyttjad i olika sammanhang. Behöver jag säga att jag är en väldigt populär student när det kommer till grupparbeten? Eller en väldigt populär vän när det vankas flytt/fest/vaddetnukanva? Jag "curlar" alltså de flesta i min närhet. Jag jobbar på att bli bättre, men jag "lider" väl inte tillräckligt för att förändra situationen skulle jag tro.

LYCKAN i kartong:

Jag är extremt dålig på att be om hjälp när det gäller det mesta, men speciellt när det gäller Theo. Jag gör verkligen allt själv och de få gånger jag ber någon (t.ex. Theos pappa S) om hjälp känns det som om jag ber om en tjänst och att jag ska vara tacksam över att få hjälp. Bara som exempel så har jag aldrig varit ifrån Theo mer än två timmar åt gången och han är snart ett år. Jag har tagit ALLA läggningar, ALLA nattvak, ALLA mornar under ett års tid! S har aldrig varit med till bvc, aldrig borstat tänderna på Theo eller engagerat sig i inköp eller sådana praktiska göromål såsom förskola eller liknande. EN gång har jag och S varit iväg och gjort något själva och då gick vi på bio. Vi har tillgång till mina föräldrar som bara bor tio minuter bort, men jag kan inte förmå mig själv att be dem om hjälp då det känns som att jag erkänner att jag inte klarar av min roll som mamma. Jag får så otroligt dåligt samvete över att lämna bort honom, det känns nästan som om jag säger att jag inte vill ha honom. Varken S eller mina föräldrar är heller särskilt aktiva i att försöka förändra situationen, varken för min eller deras egen skull. De är nog rätt nöjda med att slippa ta ansvar och bara ta del av det som passar dem.

Jag kan spy hur mycket galla som helst över både S och mina föräldrar, men ärligt talat är det ingen annans än mitt eget fel. Jag är rädd att bli dömd, eller att döma mig själv kanske. Jag har längtat så efter Theo. Bett och bönat och gett både mig själv och andra en massa orimliga löften rörande vad jag skulle och inte skulle göra bara jag fick bli mamma. Min fruktan är att andra (mina kära) ska tycka att jag inte är en bra mamma, att jag inte klarar av det jag borde klarar av. Min mardröm är att någon ska säga ”men, du som har längtat så” eller ”om du inte orkar nu, hur ska du orka med fler barn?”. Speciellt det där sista är jag rädd för, att S ska få en anledning till att tveka inför syskon. Jag vågar inte ”kräva” hjälp eller avlastning eftersom jag är så rädd att han ska tycka att det är så jobbigt med ett barn att han inte vill ha fler. Jag tror inte att han skulle resonera så, jag hoppas inte det, men jag vågar inte ens riskera att ge honom sådana tankar.

Det har varit jobbigt att ha det så här, men just nu i och med Theos (never ending) utveckligssprång känns det rätt outhärdligt. Jag orkar inte mer, det känns som om hela min kropp håller på att ge upp. Jag snittar typ 4 timmar sömn per natt, har muskelvärk, utslag i ansiktet, svallningar och somnar bara jag sätter mig ner, bokstavligen! Situationen måste lösas, men jag är i nuläget för trött för att orka tänka. Det känns ärligt talat som om det är lättare att ”bara köra på” än att sätta sig ner för att reda ut tankar för att sedan få ut dem i ett samtal med S.

Det är lite svårt att ställa om och känna sig hemma här. Det känns liksom som om vi bor på hotell med ovanligt stor packning. I gamla lägenheten bodde jag hela mitt vuxna liv, sen jag var sjutton år och träffade S. Varje kvadratcentimeter har en egen historia och varje golvplanka knakar på sitt eget lilla vis. Badrumsgolvet som jag satt på när jag fick ett + på teststickan, vardagsrumsgolvet som jag låg och kved på när förlossningen hade startat. Fönsterbrädan i Theos rum som var tillräckligt djup för att sitta ihopkrupen på och se ut över gatans myller, burspråket där man kunde sola på eftermiddagen soliga dagar. Duschen som var perfekt att sitta i och djupandas, soffan som aldrig riktigt ville stå rakt. Den avlånga planlösningen där S brukande jaga mig när vi var nykära som sedermera gav gott om utrymme för Theo att ruscha med gåstolen. Ringklockan som skrämde slag på vem som helst när det ringde, ytterdörren som fick smällas igen med full kraft efter det att S "ljudisolerat" den, trapphuset med sin speciella lukt från théaffären vägg i vägg... Jag får nästan lite panik när jag tänker på att vi aldrig mer kommer dit, att vårt hem inte längre finns.

Men trots detta ångrar jag inte att vi flyttade, det är så skönt att slippa city, att kunna gå ut med vagnen utan att trängas, att få andas frisk luft och att få lyssna på tystnaden.

Jag börjar äntligen landa och känna mig lite levande igen. Vi har även börjat komma i ordning ganska bra här i vårt nya hem. Det har varit två VÄLDIGT jobbiga veckor, vet inte om jag någonsin har varit så otroligt trött, sliten och fullständigt slutkörd. I onsdags förra veckan trodde jag på fullaste allvar att jag hade fått magsår då jag hade så ont i magen att jag inte kunde sova. Jag kände mig dessutom så förvirrad och snurrig att allting jag tog för mig gick åt pipsvängen.

Att flytta/renovera/komma i ordning är jobbig i sig, men det som varit mest tärande är hur Theo varit senaste tiden. Jag har ju tidigare lovat att aldrig klaga bara jag fick bli mamma. Jag hatar mig själv för att jag skriver det här nu, men herregud vad Theo har varit krävande dessa veckor… Det har varit fruktansvärt och jag har brutit ihop tiotal gånger och mest bara gått runt och grinat hela dagarna. Theo har ju redan från start varit ett väldigt enkelt barn i alla avseenden och det är som om han har tagit igen alla svårigheter han missat de senaste elva månaderna under dessa två veckor. Maken till humörsvängningar har jag aldrig varit med om! Han har blivit rosenrasande så fort det inte går som han vill, skriker, gråter, gnäller, sover INGENTING, äter dåligt, vill bara bäras runt, rivs, bits, luggar, sparkar och är allmänt missnöjd med allt. Det har känts så fruktansvärt att inte kunna tillfredställa sitt barn. Jag har känt mig som en så otroligt dålig mamma och om möjligt ännu sämre när jag tvingas erkänna för mig själv hur irriterad jag faktiskt är på honom. Jag har i och med detta varit fullständigt låst till hemmet då det inte har funkat att ta ut honom på något. Jag har nte kunnat träffa några människor, inte kunna gå in i någon affär, jag har inte ens kunnat gå på toaletten utan att han suttit bredvid och vrålat på mig. Lägg till lite sömnbrist och flyttkaos på det, samt att jag varit i princip ensamstående då S har haft mycket på jobbet samt skött allt praktiskt kring flytten.

Det börjar dock ljusna lite nu och jag tycker nog att det börjar bli lite bättre för var dag. Nu när jag börjar få liiite distans till det hela tror jag att jag kan ana vad detta har berott på. Jag tror Theo har gått igenom ett försenat utvecklingssprång, det som ska komma vid nio månader. Han är jättenära att börja krypa men får inte riktigt till det, till hans (och min) stora frustration. Det känns även som det har hänt mycket annat med honom väldigt snabbt: Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är, men det känns som om han har blivit mycket mognare på något sätt. Interaktionen mellan oss har förändrats drastiskt, han är inte på något sätt en liten bebis längre utan en liten pojke! Han vill så mycket just nu men får inte alltid till det. Sen har ju säkerligen flytten även påverkat honom en del. Både de fysiskt förändringarna, men även våra reaktioner/stress kring det hela.  Sen har han ju varit förkyld och haft tandsprickning. Stackaren, han har nog inte heller haft det så lätt senaste tiden!

Men, förhoppningsvis fortsätter saker och ting gå mot det bättre så att vi kan börja leva lite igen =)  Ska försöka slänga upp lite bilder på Theos nya rum lite senare!

Theo förvaras lite hur som helst...


inte roligt att sitta och vänta i bilstolen...


...och ibland får man ligga i sängen, inte uppskattat...


en fortfarande halvsjuk pojke ju vill gärna bäras runt...


mamma samlar kraft med fika på diverse sporadiska ställen...


i gamla lägenheten lever vi i mörker då taklamporna är sålda...


Pedantens kök är inte så pedantiskt längre...


Pojken som har flaskvägrat i 11 månader visade igår att han kunde dricka Mer med SUGRÖR! Med rätt innehåll går tydligen vad som helst!